torsdag 23 mars 2017

Tiden är inte än


Bokens titel: Tiden är inte än
Författare: Elin Boardy
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2017
Antal sidor: 274

Utan att avslöja något väsentligt, kan jag säga att bokens inledande och avslutande stycken är oerhört tydliga inlägg i debatten kring de flyktingströmmar som Europa sett de senaste åren. De handlar om viljan att ta sig bort från det som hotar ens liv, att få lämna det fruktansvärda bakom sig - och om drömmen att hitta ett nytt liv, känna gemenskap och få komma hem.

Elin Boardys roman "Tiden är inte än" är bland det vackraste jag läst på länge. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är så tilltalande, men historien är avskalad och minimerad, språket så enkelt och poetiskt. Det är lätt att leva sig in i vandrarens liv, hon som flyr från Sverige och därefter till fots tar sig genom norra Europa. Allt hon får se på vägen, människorna hon möter. Värmen, omtanken, men också hoten och våldet.

Det är 1300-talets mitt och pesten härjar. Urskillningslöst slukar sjukdomen hela gårdar, byar, små samhällen och stora delar av städerna. En tredjedel av Europas befolkning beräknas ha dött i pesten, har jag förut läst. Den unga kvinnan kallar sig Sigrid, för det var vad hennes mamma hette och vad hon själv skulle kunnat kalla en dotter om hon fått någon. Sigrid är på flykt, men vi vet inte riktigt varför eller varifrån.

När hon efter en färd över havet går iland i det som är dagens Polen, byter hon om till manskläder och börjar ömsom kalla sig Olof, Jon eller Amund och vandrar på de upptrampade stigar och stenlagda vägar som leder från Danzig till Kraków, via Prag till tyska Dresden och Erfurt och vidare österut.

Ingenstans hör hon hemma och ingenstans kan hon egentligen stanna. Likheterna är stora med våra dagars romer som tigger utanför affärerna och med syriska familjer som vandrar tvärs igenom ett illvilligt Europa för att hitta en fristad.

På sin väg träffar vandraren gycklare, nasare, pestläkare, nunnor, skarprättare, skurkar, knektar, borgare och bönder. Medeltidens människor möts på gator och torg, i ölstugor och på enkla värdshus.


Bilden av den underbara dräkten har jag lånat från alternaliv.se

Jag tycker särskilt mycket om att vandraren växlar roller så fort hon är Sigrid och klär sig i sin långa figursydda klänning och sitt huvuddok eller då han är Olof, Amund eller Jon iklädd hosor och vid kjortel och struthätta. Det blir dels väldigt tydligt hur olika människan behandlas beroende på om det är en man eller en kvinna, och dels blir berättelsen mer allmängiltig - det handlar om flykt och utanförskap och en vilja att överleva, mer än om kön.

I små, små glimtar av de platser vandraren passerar får vi en inflikad pratbubbla om vad som kommer att hända där i vår tid: "ni vet - och jag, författaren, vet - men vår vandrare här har ingen aning om vad som kommer att hända". Det är ett avbrott i romanens flyt, störande och samtidigt för tanken hisnande. Århundraden passerar, människan är sig lik.

Mitt foto: Gröna ylletyger var vanliga, men ett blåfärgat var något extraordinärt. Jag förmodar att bokens blå omslag kommer sig av de blå tygrullar som vandraren fraktar från en stad till en annan.

Mitt omdöme: Jag nöjer mig med att konstatera att den här boken får etiketten "Favorit!" av mig och att jag starkt misstänker att Augustprisjuryn kommer att säga detsamma...

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till förlaget för recensions-exet och till författaren för den fina hälsningen inuti. Jag blev mycket glad för bådadera.


9 kommentarer:

  1. Men vilken tur att du skrev det om att den var signerad. Jag som redan hade köpt ett eget exemplar öppnade inte ens rec-exet. Tänk om jag hade missat :-O

    SvaraRadera
  2. Hehe... och lottat bort det signerade exemplaret istället för den nyinköpta :-)

    SvaraRadera
  3. Finns en del som låter riktigt lockande när du skriver (framför allt 1300-talet i sig), medan annat avskräcker som poetiskt och avskalat språk... Tror jag får se till att bläddra i den innan jag avgör om den ska läsas eller inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast riktigt så skrev jag inte! Jag skrev att HISTORIEN är avskalad - det är den, för vi får inte veta så mycket om huvudpersonen alls och händelserna broderas sällan ut utan mer konstateras. Jag skrev att språket är enkelt och poetiskt, med det menar jag att det är enkelt, lättbegripligt, bra flyt - och det poetiska (jag är själv inte mycket för poesi alls, så jag förstår mycket väl varför du tyckte det avskräckte!) jo, det poetiska i språket är väl att hela skeendet är så vackert beskrivet. Små, små detaljer. Om allt från pestens framfart till hur vandraren känner sig när hen får äta sig mätt. Hoppas jag var lite tydligare nu :-)

      Radera
  4. Å, den här boken hade jag gärna läst. Den låter som en bok i min smak. Får se hur jag hinner, skall i alla fall spara ned den i min önskelista hos bokhandeln på nätet. Tack för tipset och inspirationen :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyckte verkligen, verkligen om den!

      Radera