lördag 14 oktober 2017

Rätt svar på bokcitaten:

Det var tydligen knepigare än jag trodde, det här med citat ur böcker. Jag som tänkte att jag lämnade hintar i texterna...

Bok A är Åsne Seierstads oerhört viktiga bok om de två norska systrarna som blir IS-brudar i Syrien. Försökte plocka ett avsnitt ur "Två systrar" där man tydligt ser den ena flickans radikalisering.


Bok B är en av mina favoriter och jag trodde att jag röjde den genom att ta ett stycke där Karin Bojs berättar om hur impopulära vissa DNA-fynd är, för dem som vill se någon sorts nordeuropeisk "ras" som svenskarnas ursprung. Lion´s Library genomskådade mig när hon gissade på Augustprisvinnaren "Min europeiska familj de senaste 54.000 åren".


Bok C trodde jag var svårast, men den lyckades ju Vargnatt knäcka: den fantastiskt detaljerade historien om Sir Arthur Conan Doyle och hur han försöker ta livet av sin egen skapelse: Sherlock Holmes. "Från Holmes till Sherlock", lysande berättad av Mattias Boström.


Bok D var jag säker på att varenda en skulle klara. Dels för att "Karin" nämns, dels för talspråket som är så speciellt, dels för att det handlar om andra världskriget - men främst för att hon skriver om Vasastan. Det är förstås Astrid Lindgrens "Krigsdagböcker 1939-1945" som jag vet att många av er har läst.


Bok E var nominerad till Augustpriset förra året och blev mycket omskriven, så jag trodde inte den skulle vara så svår. Det är "Fattigfällan" av Charlotta von Zweigbergk, en ögonöppnare för många då den berättar om hur skamfyllt det är med fattigdom - och att fattigdom i en storstad i Sverige idag inte ser ut så som många tror.






fredag 13 oktober 2017

Kan du böckerna?

Liten förströelse för den som inte tänker gå ut i höstrusket denna helg. Ur vilka böcker i min faktaboksbokhylla är dessa citat hämtade (jag har med flit valt böcker som kommit ut de senaste åren och blivit så pass uppmärksammade att det finns en rimlig chans för alla bokbloggare att klara utmaningen!):


A.
"Spelades det musik lämnade hon klassrummet. Visades det film gick hon ut. När de hade rollspel ville hon inte vara med för hon kunde inte låtsas som hon var en annan än den hon var. Det var också haram.
Hon strök sig som Leila från Facebook, skapade en ny profil där hon kallade sig Bintu Sadiq, Sadiqs dotter, och postade bara religiösa texter."


B.
"En del av dessa kritiker kan avfärdas som besvikna rasister. De ogillade idén att invandrare från Mellanöstern skulle ha haft någon avgörande betydelse för den svenska befolkningens tidiga historia."


C.
"Många läsare grät. Tjugotusen sa upp prenumerationen. Prinsen av Wales var, sades det, ytterst bestört. Det ryktades att unga herrar i city satt sorgflor på sina höga hattar. (---)
Conan Doyle kunde för sitt liv inte förstå det. Han var fullständigt kallsinnig till vad han gjort. Sherlock Holmes var hans eget påfund och han hade rätt att göra vad han ville med honom. Nu skulle det till slut bli tyst om detektiven."


D.
"Sen la jag å till jobbet, och i nyheterna klockan 10 meddelades att strax innan hade främmande flygplan flugit in över Stockholm och slängt ner fullt med bomber över Hammarbyhöjden, sen fortsatte de över Södertälje och Strängnäs och tappade bomber där också.
(---) Jag är tacksam, att inte bomberna ramlade över Vasastan, för då hade väl Karins nervsystem kommit i allvarlig oordning."


E.
"Den här svampiga kroppen är inte min, det är inte den kropp jag är van vid. Nej, det här är inte vanligt hull, det här är fattigdomssvampet, det alldeles speciella geléartade ytterskiktet som kommer sig av dålig mat. Det är en sorts svullet fläsk (---)."







torsdag 12 oktober 2017

Älska, glömma och förlåta


Bokens titel: Älska, glömma och förlåta
Författare: Lori Nelson Spielman
Originalets titel: Sweet Forgiveness
Översättare: Ing-Britt Björklund
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2017
Antal sidor: 345

Jag fick nästan ett skrattanfall när jag öppnade det oväntade bokpaketet med ett recensions-ex från Bonniers. Vem får för sig att skicka något med titeln "Älska, glömma och förlåta" till mig?! Det måste vara ett misstag. Jag är inte rätt målgrupp. Och kolla: i paketet ligger även en liten tyllpåse med ett par små stenar...

Den här romanen är så förutsägbar så ordet förutsägbar räcker nästan inte till. Precis allt går inledningsvis exakt så som jag tänkt.

Men! Någonstans ungefär två tredjedelar in i handlingen lurar författaren mig första gången - och sedan fortsätter det så. Huvudpersonen beter sig annorlunda än jag trott och framför allt gör hennes omgivning det. Härligt! Om man trodde att man uttråkat skulle sucka sig genom hela boken så är det fel, för ingenting är fullt så enkelt för Hannah som det tycks i början.

Hannah är alltså en framgångsrik tevepersonlighet med ett eget pratprogram på en tevekanal i New Orleans. Hon är populär och får mängder av beundrarbrev, men släpper aldrig någon inpå livet. Hennes älskare är en affärsman som kandiderar till senator, tror jag, och som ständigt glider på svaret när hon frågar om de ska gifta sig och bli ett etablerat par.

En dag får Hannah läsa i lokaltidningen att hennes gamla mobbare Fiona ska ge ut en självhjälpsbok och åka på turné i ämnet "förlåt dig själv och andra". Fiona har kläckt den lysande idén att man ska skicka två små fina stenar till någon man vill be om förlåtelse. Den ena stenen ska personen sända tillbaka till en om man blir förlåten, den andra stenen ska personen i sin tur skicka vidare till någon som den betett sig illa mot.

Hannah har fått ett sånt brev från Fiona, men kan inte förlåta henne för elakheterna under skoltiden.  Frågan är dock om hon inte till slut måste, eftersom Fiona bjuds in till tevestudion för att visa publiken en försoning mellan den populära programledaren och den lika populära författaren...

Som sagt, stora delar av boken är rena rama Sandra Bullock-filmen där den charmerande huvudpersonen extremt förutsägbart parerar ex-pojkvännen (varför i himlens namn gjorde hon slut med en så fin kille?), älskaren (fattar hon inte hur taskig han är?), älskarens bortskämda dotter (men säg åt henne, för tusan!), sin mamma (som hon vägrat prata med på tjugo år), sin styvpappa (var han verkligen så hemsk som hon vill minnas?), den underbart mjuke och mysige mannen hon träffar men inte tänker bli kär i och den löjligt karriärslystna unga Claudia som försöker sno Hannahs jobb.

Mitt foto: Jag tror inte det skulle räcka med en enda sten om jag skulle säga förlåt till andra. Men dessa skönheter plockade jag en lycklig dag för länge sedan i Jugoslavien (på den tiden det var just Jugoslavien, förstås) och dem ger jag inte bort i första taget.

Omdöme: En feelgoodbok där förlåtelse och acceptans spelar en större roll än romantik. (Även om det är rätt gullegulligt också.) Det är ofrånkomligt att börja tänka på vad förlåtelse egentligen är och om det är bra att dra upp saker som ligger decennier tillbaka i tiden. Och vem är jag själv skyldig ett förlåt?

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

onsdag 11 oktober 2017

Jag lever allena

Jag har visst redan skrutit om att jag är rätt duktig på svåra korsord. (Tänk att det ska bära så emot att säga "Jag är faktiskt himla bra på det här!") Den gången handlade det om en av de vackraste dikterna jag vet: En gång är den allra sista gången.

Nu tänkte jag i all enkelhet tipsa om samma sak igen: Jag löser på söndagarna det dubbelkryss som Dagens Nyheter har. Det är oftast en utmaning, i synnerhet om det är dikter eller lite äldre språk.

Fördelen med Dubbelkrysset i DN är att jag lär mig en massa om författare som jag inte känt till tidigare. Det slutar nästan varenda söndag med att jag slår upp just den dikten eller den författaren för att läsa lite till. Undantaget när det nyligen var Lars Kepler och ett utdrag ur den bisarrt blodiga och stereotypa Kaninmördaren (heter den så?).

Häromveckan var det exempelvis Sandro Key Åberg som jag bara känner till namnet men aldrig läst något av. Förra veckan var det Agatha Christie. Denna vecka var det - med risk för att jag nu avslöjar för mycket eftersom det fortfarande går att tävla! - Erik Axel Karlfeldts dikt "Jag lever allena". Just den hade jag inte läst tidigare.


"Jag lever allena" ur Fridolins visor (1898)
Jag lever allena, jag fingrar min flöjt,
jag suger min sura pipa förnöjt.
Jag brygger mitt dricka och kysser mitt stop
som själv jag stävat ihop.
Så masar en dag och ännu en dag;
mitt dalur slår sina sävliga slag.
Och längesen, tycks mig, ringde det ut
min ungdoms sista minut.

Inte nog med att man lär sig underliga ord genom korsord (att asa och att ina är verb som förekommer ofta!), man lär sig också mer om vitt skilda författare.

tisdag 10 oktober 2017

Tiden räcker inte till

Veckorna flyger förbi. Jag läser intressanta artiklar på kultursidorna och tänker att "det här kan jag spinna vidare på" eller "det här måste jag berätta för någon!". Jag läser böcker också, men har inte hunnit recensera dem. Jag ser andras spännande inlägg på bokbloggar men hinner inte kommentera. Utmaningar som verkar roliga, men som jag inte har ork att delta i.

Den senaste tiden har allt handlat om att jobba dygnet runt för att lansera ett nytt företag. Lyckas det så kommer jag inte att behöva oroa mig för pengar hela tiden. Man kan inte köpa lycka för pengar, men banne mig om det inte hjälper till!

Och den lilla andhämtningstid som har funnits därutöver, har jag ägnat åt att planera, marknadsföra och genomdriva ett av alla hundratals firanden som Friluftsfrämjandet hållit runtom i landet den gångna veckan. Föreningen fyller 125 år denna höst och har drygt 90.000 medlemmar som värnar om allemansrätten och friluftslivet. En av dem är jag!


Vi grillade marshmallows.

torsdag 5 oktober 2017

Någon jag har läst!

Jaha, det här var ju fantastiskt: en Nobelpristagare som jag faktiskt har läst innan utmärkelsen. Har det hänt förut? (Jo, förresten, Alice Munro.)

När alla kultursidor, bokbloggar och litteraturintresserade vänner frossar i spekulationer om vilken författare som kan tänkas vinna just den här gången - det är samma visa vartenda år! - så sitter jag mest tyst och känner mig oinsatt. Det är inte kul. Man vill ju inte känna sig obildad.

Det flyger namn i luften, långt över huvudet på mig. Författare som jag inte känner till, eller bara har hört om men aldrig läst. Sällan känner mig suktad att läsa heller.

Det finns andra bokpriser som jag följer och andra topplistor som inspirerar, men just Nobelpriset i litteratur hör inte till dem.

Men det här var ju roligt! Senast i måndags puffade jag för denna i Lyrans "tematrio":


Edit: Jag var tvungen att stryka en del i denna text eftersom jag virrat till det för mig och blandat ihop några av alla dessa tidigare pristagare som jag aldrig läst.

måndag 2 oktober 2017

Tematrio: Tanter och farbröder

Tematrion inne hos Lyran har denna vecka "Tanter och farbröder" som ämne. Man får välja fritt så länge böckerna handlar om lite äldre personer - och då tar jag:


Arthur Peppers diskreta charm av Phaedra Patrick.
Tant som dör och farbror som längtar sig tokig efter henne och börjar gräva i hennes förflutna för att lära känna henne postumt. Udda feelgood.



De fördömdas drottning av Anne Rice.
Tanter och farbröder som är flera hundra år gamla och som "älskar" genom att slurpa i sig varandras blod. Det här är fortsättningen på "En vampyrs bekännelser" och "Nattens furste".


Begravd jätte av Kazuo Ishiguro.
Tant och farbror vandrar genom sagolandskap i England för tusen år sedan, bland riddare, drakar och Döden som väntar... Kan inte annat än rekommendera denna!



Ett amatöräktenskap av Anne Tyler.
Tant och farbror som varit gifta i många decennier trots att de är väldigt omaka och egentligen inte begriper sig på varann. Inte Tylers bästa, men bra ändå.

Ojdå, det blev visst fyra - men nu orkar jag inte sudda.


Yxmannen


Bokens titel: Yxmannen
Författare: Ray Celestin
Originalets titel: The Axeman´s Jazz
Översättare: Hanna Williamsson
Förlag: Kalla Kulor, 2017
Antal sidor: 473

Bokens stora behållning - tja, bokens enda! - är de helt otroliga beskrivningarna av staden New Orleans för hundra år sedan. Det är för dem jag läser boken och för dem jag orkar läsa klart.

Det börjar med en beskrivning av ett begravningsfölje med svarta människor som går genom staden i morgondimman i en lång procession, iklädda svarta kläder och med en överdådigt dekorerad likvagn. Efter att ha vandrat runt och samlat på sig gäster i flera timmar och därefter hållit begravningen ger predikanten klartecken till fest: han vänder sina kläder ut-och-in och avslöjar färgsprakande vackra, afrikanska tyger och glada mönster. Alla andra gör likadant och snart dansar de gatorna fram i en karneval, tar fram sina brassinstrument och spelar livlig jazzmusik, häller i sig öl och flödande bourbon.

New Orleans i Louisiana i södra USA är träskmarker med en egen kultur, som skiljer sig skarpt från resten av landets. Korruptionen är stor, den italienska maffian är direktimporterad från Sicilien, borgmästaren är mutad. Här finns kreoler och svarta blandat med vita plantageägare och nya europeiska invandrare.

Hjulångare tuffar på floden, mangroveträsken är täta, tropiska oväder sveper in. I staden var husen en gång vackra, påkostade och överdådiga - nu är de förfallna och fuktskadade. I hamnarna ligger fiskebåtar och piratskepp, här säljs både fisk och otillåtna varor. Spådamer läser tarotkort, häxor kokar örtteer, världskrigets överlevare vandrar traumatiserade på gatorna, i kinesiska opiumhålor röker de unga bort sina liv.

Miljöbeskrivningarna är den stora behållningen, tveklöst. Likaså de stora rasmotsättningar och den svåra diskriminering som drabbar de flesta av bokens karaktärer, på ett sätt eller annat. Jag älskar de bitarna av boken och vill bara ha mer!

Ray Celestin har planterat en helt äkta mordgåta i sin bok, en serie grymma dödanden som faktiskt utfördes i New Orleans under åren 1918-1919. Han vill gärna försöka lösa gåtan genom att låta oss följa tre olika personer som alla letar efter mördaren, men kruxet för mig är att det stannar inte vid tre. Det är snarare ett tiotal och jag kan knappt hålla isär dem:

Den svarta flickan Ida som är så vit i hyn att hon blir utstött. Hon jobbar på en detektivbyrå och är vän med mannen som ska komma att bli den berömde jazzmusikern Louis Armstrong. De två hjälps åt på sitt håll för att hitta mördaren.
Polismannen Michael som har en hemlighet som inte får komma ut, men som förstås gör det ändå. Han jobbar tillsammans med en ung irländsk man som inte avslöjar sin bakgrund.
Den medelålders italienaren Luca som tidigare varit Michaels mentor men som nu spenderat åratal i fångenskap efter att adepten avslöjade hans samröre med maffian.

Utöver det är en journalist insyltad och på tok för många starka, maktlystna, förmögna män (jag orkar inte hålla koll på vem som är vem till slut) samt ett antal färgade människor på samhällets botten. Mordhistorien engagerar mig inte det minsta. Det är för rörigt, för många namn, för många människor, för många kriminella nätverk att hålla reda på. För blodigt och brutalt, för snaskigt och våldsamt. För stereotypa beskrivningar av båda könen.

Ingen mer Ray Celestin för min del, tack. I nästa bok ska han tydligen ta med sig Ida och Louis till Chicago och låta dem träffa Al Capone...

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN eller POCKET.

tisdag 26 september 2017

Futura - med framtiden för sig

Jag är oerhört förtjust i Futura. När typsnittet kom, 1927, var det något alldeles extraordinärt. Innan dess var man inte van vid linjärer utan i stort sett allt var antikvor.

En antikva har "fötter", serifer, som gör att ögat lättare kan följa linjen när man läser. Fötterna binder ihop bokstäverna till ord med tydliga mellanrum. Det är därför det upplevs som enklare att läsa en hel text (en inlaga i en bok, exempelvis) i ett typsnitt med serifer än ett utan.

Numera kallas många linjärer inte längre för linjärer, gothic eller grotesker utan just för "sans serifer" - åtminstone om man tittar bland datorns förinstallerade fonter. Jag misstänker att det är det uttrycket som helt kommer att ta över, om det inte redan gjort det.

De linjära typsnitten funkar utmärkt i rubriker, mellanrubriker, logotyper och på skyltar. Många av dem är skapade med just Futura som utgångspunkt.



Futura är ett sällsynt vackert typsnitt, enligt min mening. Det är nämligen inte rakt på ett tråkigt sätt som Helvetica och Arial, utan rakt med finesser och integritet (om nu ett typsnitt kan ha det!). De vassa kanterna! Jag älskar dem. De perfekta cirklarna i bokstäver som O och gemena e. Armbågarna på versala M, måste vara bland de snyggaste bland snygga fonter! Balansen är perfekt.

---

Ett användningsområde där man hittar Futura i mängd, är på bokomslag. På senare tid har jag noterat att i synnerhet deckare och spänningsromaner gärna får en rubrik i Futura.

Som formgivare kan man numera lätt gå in och pilla i fonterna digitalt, förvränga dem och justera lite hur som helst. Men ursprungsformen känns igen i alla fall, den går inte att ta miste på. Jag kan inte svära på att alla nedanstående exempel (jag har letat reda på dem på nätbokhandeln) är Futura i original, det kan även vara en förvrängd version eller en ny font som bygger på Futura - men ni fattar säkert vad jag menar:









Not: Skaparen av detta vackra och omåttligt populära typsnitt är tysken Paul Renner.

måndag 25 september 2017

Tematrio: Starka känslor

När jag just sagt att jag inte har så mycket att ge i dessa bloggutmaningar, så kommer Lyrans tematrio med veckans tema på starka känslor. En bra bok måste nästan med nödvändighet innehålla starka känslor, tycker jag, eller med sin handling röra upp starka känslor i mig.

Jag väljer tre svenska böcker av tre kvinnliga författare, för jag gillar att ha ett tema inom temat.


"Än klappar hjärtan" av Helena von Zweigbergk är en bok där allt, precis allt, kretsar kring känslor. Syskonrivalitet, trasiga relationer, krångliga tonårsbarn, nya förälskelser, gamla kärlekshistorier. 


Den här antologin från i år, "Brev till min dotter", berörde mig något alldeles oerhört. Jag är lite förvånad att det inte har snackats mer om den. Väldigt starka känslor från mödrar till sina döttrar - men mycket mer än så.


Man kan vara full av känslor men inte riktigt våga ge utlopp för dem, som Maj i "Sörja för de sina" av Kristina Sandberg. Fantastisk bok - tja, alla tre i serien - som var en stor läsupplevelse för mig.

+

En bonusbok också, även den svensk och skriven av en kvinna. Egentligen är det en saga bland många i en samling (Nils Karlsson Pyssling), men den har även getts ut för sig. Jag får nästan lite ont i kroppen bara av att tänka på den... En av de sagor jag tyckt allra mest om som barn:


Allra käraste syster av Astrid Lindgren, här med makalösa illustrationer av Hans Arnold.







Om det nödvändiga i att blogga varje dag


Jag har funderat lite. Bloggen är ett sätt för mig att berätta för andra om de böcker jag läst, och för mig själv att minnas. Den är också en utmärkt väg att nå andra människor som älskar att läsa.

De första åren bloggade jag sporadiskt. Senare insåg jag att korta inlägg med korta mellanrum är bättre. Om jag vill behålla de där tusentals besöken per månad så kräver det en insats från min sida: att jag helst ska ha något vettigt att säga varenda dag, om nya böcker och gamla, om bokmässor och litteratursidor, om författare eller bokpriser. Eller att jag deltar i en massa utmaningar. Men jag har ju inget vettigt att säga om en massa kulturevenemang som jag aldrig hinner gå på - och jag är ju sällan med i utmaningarna!

Nu sedan skolan började, semestrarna tog slut och vardagen kastade sig över mig så har jag plötsligt inte tid alls. Boken jag läser känns som att den aldrig kommer att ta slut. Inte för att det på något vis är ett självändamål att läsa klart den fort, men ändå.

Jag vill betona det där sista. Hade en diskussion i familjen om det, när jag beklagade mig över att det känns som att jag hållit på med samma bok en evighet. "Men läser du för nöjes skull eller läser du för att kunna blogga om den?" undrade en familjemedlem - och han hade förstås rätt.

Jag har väl inte bråttom? Det spelar väl ingen roll för någon i hela universum om jag bara läser en enda bok på hela månaden?


Ett tips till den som känner för en bok som är svår att hänga med i om man är det minsta trött och disträ: "Yxmannen".

När jag för fyrtioelfte gången läste samma mening igår kväll (och detta är alltså samma bok som ramlat ner i huvudet på mig ett antal gånger eftersom jag somnar medan jag läser den...) så slog det mig att den är lite lik Leif G. W. Perssons böcker. Jag har visserligen bara läst en enda, ungefär "Mellan sommarens köld och Palmemordets hetta" - men den kryllade av personligheter som samtliga var män och samtliga titulerades med sitt efternamn.

"Yxmannen" är en orgie i manliga detektiver, poliser, maffiosos och trumpetspelare som omväxlande kallas vid förnamn eller efternamn vilket gör att det känns som att persongalleriet består av femtio pers när det sannolikt är tjugofem. Män, naturligtvis.




onsdag 20 september 2017

Boken rakt i huvudet


Jag har verkligen, verkligen sett fram emot att läsa "Yxmannen". Det är nästan omöjligt att inte suktas av det snygga omslaget i kombination med handlingen som utspelar sig i New Orleans för hundra år sedan.

Men vad är det med den här boken?! Jag har fått den i ansiktet TRE kvällar på raken nu. Det måste vara personligt rekord för mig, som alltid läser innan jag somnar men ytterst sällan somnar medan jag läser.

Fortsätter det på det här viset lär det dröja två veckor innan jag har något vettigt att blogga om.

lördag 16 september 2017

Tjockdrottningen


Bokens titel: Tjockdrottningen
Författare: Moa Herngren
Förlag: Norstedts, 2017
Antal sidor: 409

Johanna är en trådsmal - för att inte säga mager! - programledare som kämpar hårt för att bli lite mer betydande, få lite större jobb, bli lite mer känd. Hon bor i en snyggt inredd lägenhet på Östermalm och shoppar groteskt dyra märkeskläder trots att hon inte har råd med någondera. Karriären är inte så lysande som hon drömmer om och hon blir ständigt snuvad på programledarrollen för de där stora tevesatsningarna som hon så fruktansvärt gärna skulle vilja ha. Och behöver av ekonomiska skäl!

Johanna berör mig verkligen starkt. Ni kommer att förstå varför om ni läser boken. Hon är en skör människa och i sin desperata jakt på "likes" och hjärtan på Instagram och Facebook kommer hon att svika dem hon älskar allra mest. Det är rätt fruktansvärt läsning, eftersom den är så sannolik. Verkligheten ser ut sådär för många; lägg ut bilder på dina lyckligaste och sorgligaste stunder för att skapa uppmärksamhet kring din egen person.

Du är ditt eget varumärke!

Just den devisen verkar alla i romanen "Tjockdrottningen" leva efter. Teveproducenten Jarmo som totalt tappar kontrollen över sig själv och är så omdömeslös att man häpnar. Hans manipulativa assistent Camilla, lysande ihopdiktad och beskriven av Moa Herngren, som "bondar" med alla och får dem att tro att de är hennes närmaste vänner när hon i själva verket bara utnyttjar dem för egen vinnings skull.

Och så tjockdrottningen själv då, hon som kanske minst av alla bryr sig om att hon är ett levande varumärke, en kändis - om än temporärt - och ständigt figurerar på tidningarnas löpsedlar och i morgonsoffornas teveprogram.

Hon heter Annie, är lite över trettio och har aldrig blivit kysst. Hennes liv har bestått av förödmjukelser och elakheter, ensamhet och skuldkänslor. Så blir det lätt när man väger över tvåhundra kilo och alla bara tittar på en med avsmak. Porträttet av henne är hjärtknipande och i synnerhet hennes längtan efter tjejkompisar, en pojkvän, en framtid som strålar av kärlek och vänskap.

Vilket otroligt bra bok detta är! Det är inte bara de verklighetstrogna sekvenserna kring "Biggest Loser" (här kallat "Du är vad du väger") och Facebookhysterin som fångar mig, utan främst den sorgliga känslan av att många slänger bort sina dyrbara enda liv på att bli populära, vackra, kända. Bli Någon. Även när de måste ge avkall på sin egen etik och moral.

Omdöme: Jag har läst flera romaner av Herngren förut och den här är precis lika bra som exempelvis "Jag ska bara fixa en grej i köket". Författaren måste vara en lysande observatör, tänker jag, för personerna i hennes böcker skulle kunna vara våra egna systrar, grannar och arbetskompisar. En mycket bra bok som skulle passa i bokcirklar och gärna delas ut till unga människor på gymnasiet och högskolan som tror att så mycket av deras framtid handlar om yta, skönhet och popularitet snarare än genuina känslor och mellanmänsklig värme.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet! Det här är en av ytterst få böcker jag vågat be om ett recensions-ex av, inte bara fått som en överraskning. Jag misstänkte redan på förhand att jag skulle gilla den. Herngren är en favorit hos mig och jag blev verkligen inte besviken.

Här är fler som har läst och tyckt: ...och dagarna går, Boklysten, Stories from the city, Hyllan, och Just här - just nu.

måndag 11 september 2017

Arthur Peppers diskreta charm


Bokens titel: Arthur Peppers diskreta charm
Författare: Phaedra Patrick
Originalets titel: The Curious Charms of Arthur Pepper
Översättare: Emö Malmberg
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 301

Jag hakar upp mig redan några sidor in i berättelsen, då jag inser att bokens huvudperson Arthur är nyss fyllda sextionio år, men beskrivs som en gubbstrutt i töntiga kläder, lite långsam av sig, ointresserad av förändring. Men, det måste väl ändå vara sjuttionio eller åttiofem?! Nej, tydligen inte. Jag gör en snabb sammanställning i huvudet över mig närstående män i Arthurs ålder.

Mäklaren som är en av mina affärsbekanta, han har fyllt 68 och cruisar runt i en lyxig BMW, klär sig i snitsiga kostymer, håller sig i form och unnar sig det goda livet. Har märkesjeans om man träffar honom på fritiden, är en skicklig danskavaljer och sjunger Tom Jones låtar högt när han är på det humöret.

Min fina tryckare som är det närmaste en arbetskamrat jag kommer, han fyller 68 om några veckor och jobbar massor på tryckeriet fortfarande - även om han dragit ner lite på det för att hinna med att renovera sina två (!) sommarstugor och skriva en bok om sin hembygd i Dalarna.

Min äldste svåger som också är 68 och som visserligen gått i pension, men som ägnar sig på heltid åt båtbyggen och sina barnbarn, reser utomlands, har stora fester på landstället, käkar LCHF, är kulturell och försöker hålla sig ungdomlig.

För att inte tala om min egen pappa som är 73 år och arbetar heltid inom egna företaget, åker land och rike runt för att styra upp ledningsgrupper, hålla föredrag, skriva rapporter, utvärdera arbetssätt och leda projekt. Och när han kommer hem tar han hand om ett stort hus med en gigantisk trädgård, går raska promenader i timtal, åker långfärdsskridskor, paddlar kajak, snickrar, träffar släkten, bakar bröd och umgås med goda vänner.

Nu blev det här en lång utläggning, men för mig var det så otroligt slående att bokens Arthur Pepper är 69 år och en skruttig gubbe. Hans barn och han själv kallar honom det. Min upplevelse är snarare att många äldre är väldigt i farten en bra bit upp i 70-årsåldern.


Tre engelska omslag som fokuserar på berlockerna, armbandet och resorna.


 Spanskt, holländskt, australiskt och portugisiskt omslag.


Boken då? Jag ska verkligen inte lägga mig i den i övrigt eminenta översättningen, gjord av Emö Malmberg, men jag tycker att titeln blivit lite konstig. "The Curious Charms of Arthur Pepper" syftar kanske på hans charm men garanterat även på hans berlockarmband. I den svenska titeln har han blivit en diskret (!) charmknutte och inget alls nämns om några lyckobringande amuletter eller märkliga berlocker.

Arthur har blivit änkling, hans älskade Miriam dog för exakt ett år sedan i sviterna av en lunginflammation. På årsdagen tänker han städa ur hennes garderob och när han gör det hittar han ett vackert guldarmband som han inte kan minnas att han någonsin sett henne bära. Runt armbandet sitter nio dyrbara guldberlocker som alla leder till spännande upptäckter om Miriams liv. En elefant, en målarpalett, ett hjärta, en tiger, en bok...

Det är en otroligt mysig bok, där Arthur (som inte har några likheter alls med omslagets "Ove" utan tvärtom går runt i blå haremsbyxor, rejäla sandaler och ryggsäck - och garanterat utan käpp!) utvecklas som människa och finner ny lycka i sitt liv. En riktigt, riktigt fin liten berättelse som må vara hur simpel som helst men som ändå berörde mig och lyckades överraska med att flera gånger ta en annan vändning än den jag hade trott.

Mitt foto: När jag var i lekisålder (förskoleklass, numera) fick jag ett silverarmband med en berlock av min farmor. Det var meningen att jag skulle fästa fler berlocker senare, men tyvärr blev det aldrig så - och jag växte snabbt ur armbandet dessutom.

Omdöme: Lättläst men inte så lätt genomskådad som man kunde tro. Mysig och varm men med ett stort mått vemod och längtan. Rar och oförarglig på det hela, men berörande ändå. En fin överraskning!

Länk till boken på Adlibris: POCKET eller INBUNDEN.


söndag 10 september 2017

Nils Olsson och gamla gubbar

Om jag får säga det själv, så är jag rätt duktig på att känna igen omslagsformgivare. Det här inlägget kommer att handla om det och jag misstänker att det är så nördigt så ingen orkar läsa det, men jag skriver ändå.

Ja, jag är själv grafisk formgivare. Nej, jag har aldrig fått äran att designa ett bokomslag annat än till kunder inom näringslivet - exempelvis jubileumsskrifter, årsböcker och konstböcker. Och ja, jag skulle jättegärna vilja göra omslaget till några romaner, såklart.

Nils Olsson känner jag inte, men jag känner igen hans stil. Det hör väl till, att man intresserar sig för det som är inom ens eget gebit. Kanske är jag onödigt kritisk ibland till vissa omslag eller för den delen layouten på själva inlagan, men så funkar det säkert för en målarmästare som går hem till någon som själv kladdat billig färg på väggarna eller en kock som besöker en slafsig lunchrestaurang.

Nåväl, denne Nils Olsson har en stil som inte på något vis liknar min egen, men som jag ändå tycker är otroligt attraktiv. Varm, mustig, färgrik, med tonade skalor och handskriftsliknande typsnitt och punktbelysta motiv. 

Här är några exempel, för att ni ska förstå vad jag menar:



Fredrik Backmans bokomslag är bra exempel. De är konsekventa och lätta att känna igen: man ser genast att det är en ny Backman-roman. (Och att det är Nils Olssons stil, tycker jag.)



Rosie-böckerna av Graeme Simsion går i samma stil, de också.


Sara H. Olssons böcker är så totalt olika allt som jag själv gör, men jag kan inte låta bli att ryckas med i allt det här plottriga, överdrivna, handskrivna och kursiva, färgglada och collage-monterade. Man blir glad av omslagen, de är verkligen snygga tycker jag!



 Det finns en hel uppsjö böcker med liknande utseende, formgivna av just Nils Olsson, men jag kan ju inte visa varenda en. Här är i alla fall ytterligare två som liknar de ovanstående i både färg och form. De tilltalar mig fast jag egentligen tycker de är rätt utflippade och ihopplockade.

Men så kommer vi till boken jag just läst (och snart ska recensera). Den är skriven av Phaedra Patrick och heter "Arthur Peppers diskreta charm" - en idiotisk titel, men det kan jag återkomma till - och vars omslag jag föll pladask för. Såklart såg jag lång väg att det var en bok med Nils Olsson-prägel.


Den är så härlig med sin hysteriska blandning av olika typsnitt, bild av engelsk småstad med skruttig gubbe i (förmodligen Arthur Pepper) och nederst ett guldarmband på en intrikat bakgrund som inte framkommer på lågupplösta bilder från förlagen - det är någon sorts paisleymönster blandat med träplankor - och överallt är varma färgtoner och skuggor. Mycket tilltalande för en feelgoodbok!

Men ser ni vad han har gjort?! Och vad som föranledde hela det här inlägget? Han har plockat ut Ove och placerat honom i York. Jodå. Samma gubbe men brallorna har fixats till gråsvarta istället.

På pocketversionen syns ännu tydligare än på ovanstående inbundna version att Arthur Pepper går omkring i en prasslig blå kostym och egentligen är Ove!



Så otroligt störande. Och så manipulativt, på något vis. När man läser folks omdömen på nätet och de skriver sånt som "litegrann som Ove" så tänker jag att det är planterat i dem eftersom de sett omslaget. Arthur har inte många likheter med Ove, till sättet. Han är en äldre man, han är änkling, han har rigida vanor - men inte några av Oves egenheter överhuvudtaget.

Jag retar mig ofantligt på att svenske Ove har klippts ut och placerats i engelska York. I all synnerhet som han varken går klädd sådär - hans kläder beskrivs noggrant i boken! - och aldrig någonsin har käpp.

Det känns kuppartat. Någon på Forum har sagt "Hur ska vi marknadsföra den här feelgoodboken, ingen människa har ju hört talas om Phaedra Patrick?! Eller vänta.... Ska vi lägga in en Ove på omslaget kanske? Då fattar ju folk att det är en mysig bok om en farbror".


fredag 8 september 2017

Tango för vilsna själar


Bokens titel: Tango för vilsna själar
Författare: Lucy Dillon
Originalets titel: The Ballroom Class
Översättare: Ann Björkhem
Förlag: Bonnier Pocket, 2014
Antal sidor: 510

Lauren är bara 22 år, men ska snart gifta sig. Hela sitt liv har hon drömt om ett storslaget bröllop. Det är allt hennes tankar kretsar kring, inget annat är så viktigt som hennes stora dag. Man kan lätt påstå att hon är besatt.

Chris är killen hon har utsett till sin blivande make, men frågan är om han inte börjat ångra sig nu när radhus, bolån, bröllopstårtor, vita hästar och inte minst brudvals är vad livet tycks handla om.

Lauren och Chris börjar på en kvällskurs i sällskapsdans, för att öva inför bröllopet. Med sig har de Laurens föräldrar Bridget och Frank, som är så lyckliga och lyckade på alla vis. Tror man. Kanske finns det en del gömt i garderoberna, trots allt? Det unga brudparet släpar även med sig Chris vidrigt självupptagna morsa till danskursen.

Där huserar Angelica, en elegant kvinna i 60-årsåldern, som tävlingsdansat hela sitt liv och varit enormt framgångsrik. Varför kom hon tillbaka till den lilla hålan Longhampton, när hon hade det så bra i USA? Kan man ju undra...

Men det finns fler människor att hålla reda på! Fylliga tvåbarnsmamman Joanna - som är vacker fast hon är mullig, påpekas hundra gånger - och hennes karriärsman Greg som aldrig är hemma. Och sist men inte minst bokens huvudpersoner: Katie och Ross. De har blivit beordrade av sin äktenskapsrådgivare att ta upp ett gemensamt fritidsintresse - och det blir sällskapsdans.

En övertydlig historia spelas upp, där vi får lära oss att den hårt arbetande Katie (mager, tärd, trött, ändå tjusig, med konstant ihopbitna käkar och aldrig ett leende) minsann kan vara en god mor trots att hon jobbar långt mycket mer än heltid och alltid sätter jobbet före familjen. Och att Ross, den sluskigt klädde hemmapappan som tar hand om de gemensamma småbarnen, är en charmerande och intelligent, tänkande och varm varelse som faktiskt har seriösa vuxensidor i sig trots att han är hemma och fjantar med barnen hela dagarna.

Nej, det här var inte den bästa feelgood jag läst. Minus även för de långa utläggningarna om olika danser och tillhörande klädsel. Det intresserar mig inte att läsa fyra och en halv sida (!) i detalj om Angelicas dansklänningar.

Omdöme: För många människor, för spretigt, för ytligt, för snackigt - men en trevlig ambition att berätta om långa kärleksförhållanden och hur man kämpar för att behålla dem.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.