söndag 26 juni 2016

Färjan


Bokens titel: Färjan
Författare: Mats Strandberg
Förlag: Norstedts, 2016
Antal sidor: 477

Jag håller mig långt ifrån allt som andas tonårsvarulvar som blir kära i vampyrer och har sex med människor som visar sig vara monster. Jag fullkomligt älskar sagor och bearbetningar av klassiska folksagor, men har svårt för de där ungdomsserierna som sköljer över bokmarknaden och handlar om människor som förvandlas till något djuriskt, monstruöst och skrämmande.

Några enstaka vampyrberättelser slinker ner, om de är skrivna av John Ajvide Lindqvist, som jag anser vara helt briljant. Annars får det vara. Någon skräckroman eller thriller läser jag väl varje år, men kan räkna dem på ena handens fingrar. "Färjan" får sägas vara det där undantaget som bekräftar regeln: här är socialrealism blandat med övernaturligheter och skrämmande skräckfilmsattribut.

Att jag plockade upp boken och köpte den, beror enbart på författaren: av Mats Strandberg har jag tidigare läst "Halva liv" och dessutom Cirkeln-serien. Alla fyra böckerna har varit riktigt, riktigt bra!



På en del vis påminner boken om John Ajvide Lindqvists "Lilla stjärna", med tonåringars hormonnivåer, allsång som urartar, människor som uppfylls av hat och hämndbegär, blod som sprutar och skallar som bankas sönder tills hjärnan rinner ut - och så lite kärleksbekymmer och någon dysfunktionell familj ovanpå det. Det är upplagt för splatterfilm med högst realistiska och komplexa människor.

Jag blir inte rädd en enda gång, men det är spännande och äckligt. De många huvudrollerna i boken utvecklas och förändras, är inte så stereotypa som man först kan tro och dessutom är författaren modig nog att låta även vissa av de givna älsklingarna falla i vampyrernas klor (nja, tänder!). Annars brukar det ju ofta vara så att den godhjärtade svarte mannen är den förste som blir uppäten av hajen eller måste offras åt terroristerna eller blir sprängd i bitar när han skyddar den vita kvinnan. I "Färjan" är det inte så givet vilka som klarar sig till slutet - om ens någon. Vampyrernas blodtörst är minst sagt stor och slaskig rakt igenom boken.

Omdöme: Strandberg är ruggigt bra på att utnyttja finlandsfärjornas klaustrofobiska korridorer och fyllepackade dansgolv som inramning till sin skräckhistoria. Personporträtten känns träffsäkra och trovärdiga. Det är en hel del som är sorgligt och vemodigt snarare än skrämmande. Men har man svårt för att läsa om hur det är att sticka in fingrarna i ögonen på någon eller mår illa av berättelser där blodet sprutar ända upp i taket så ska man inte läsa den här texten...

Länk till boken på Adlibris: POCKET eller STORPOCKET - finns även inbunden samt som e-bok, ljudbok, CD-bok och mp3-bok. (Jag inser att jag inte kan ett dyft om det jag just refererade till...)

Andra som skrivit om boken är
Bokhora HÄR
Johannas Deckarhörna HÄR
Hyllan HÄR
Kulturloggen HÄR
Lotta Olsson på DN:s kultursidor HÄR


4 kommentarer:

  1. Jag är också en sån som håller mig borta från de flesta böcker som rymmer varulvar och vampyrer men har ändå älskat Cirkeln. Så jag är lite sugen på att testa den här men har inte riktigt vågat. Men när du skriver positivt om den så får den mig att bli lite mer sugen igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du behöver knappast vara rädd för att bli rädd :-D Däremot är den äcklig och sorglig. En bra bok! Och för att vara i skräckgenren skulle jag säga att den är VÄLDIGT bra, för jag gillar porträtten av passagerarna och de anställda på färjan.

      Radera
  2. Jag älskade Färjan :) För mig som har Stephen King som en liten husgud märktes det verkligen att Strandberg också gillar honom men ändå lyckas skapa något eget :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hittade inte att du hade recenserat den, då skulle jag tipsat om din sida. Googlade för att se vilka som skrivit något, tänkte att det kunde vara en motvikt till mitt eget inlägg men insåg sedan att de flesta av oss tyckte likadant :-D

      Radera