Dessutom går det trögt med läsningen i rent bokstavlig bemärkelse - jag har inget flyt alls när jag läser utan måste verkligen koncentrera mig. Det är inte som att bokstäverna bara rinner igenom mig, att ögonen bara sveper över sidorna och orden hoppar rakt in i hjärnan. Nej, nu är det mening för mening.
Kanske har jag satt tänderna i texter som egentligen inte tilltalar mig, men nu känner jag att jag måste läsa klart?
Dels läser jag "Knark" av Magnus Linton, som nominerades till Augustpriset och som är ohyggligt intressant egentligen (jag inser att jag tydligen gått på exakt all propaganda som det var meningen att jag skulle indoktrineras med). Men ändå: narkotika är liksom inte riktigt något jag tycker är jättekul att läsa om... Jag tror att hjärntvätten funkade lite FÖR bra på mig, för jag ser bara "Stoffe" framför mig och har svårt att relatera till något alls. Tänker: Plattan, smutsiga sprutor, magra människor, dimmiga blickar, aggressivitet, farligt, farligt, farligt.
Dels läser jag "Mellan sommarens längtan och vinterns köld" som jag borde tycka om eftersom det är charmige Leif G W Persson som skrivit den. Men herregud, vad många efternamn att hålla reda på! Boken har ungefär tio huvudkaraktärer och de är alla medelålders män som bara kallas vid efternamn. Jag kan inte hålla reda på alla. Blir tokig på dem! I synnerhet som deras berättarröster skiljer sig så lite åt, att man inte med lätthet klarar att säga "nu är det Jarnebring som pratar, för han uttrycker sig sådär".
Dels läser jag "Haren med bärnstensögon" men trots att min pappa säger att det är bland det bästa han läst på evigheter så har jag inte kommit in i den. Vad är det med mig, egentligen?
En superbra bok har jag dock läst, men den funderar jag på om jag ska berätta om när det är min tur i bokbloggsjulstafetten om några veckor. Kanske. (Eller så skriver jag en recension här och chansar på att det är helt andra människor som läser stafetten, än de som vanligen brukar kom in hit!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar