Vid fyrtio börjar livet

Bokens titel: Vid fyrtio börjar livet
Författare: Stefan Åberg
Förlag: Andra rum Förlag, 2013
Antal sidor: 367

För att vara en egenutgiven bok är detta en snygg debutroman, det måste man säga, men någon skulle gärna fått kapa den rejält. När jag hade läst 170 sidor började jag bläddra för att se hur långt jag hunnit, hur mycket jag hade kvar. "Hälften! Har jag bara läst hälften?!" Trehundrafemtio sidor är för långt för den här boken, som är större än en pocket och utnyttjar satsytan maximalt.

Jag skulle gärna velat skära ner texten ordentligt; allt från utläggningar om hur golf funkar till vilket vin man ska dricka till maten eller en oförklarlig resa till Ungern. De tillför inte boken något, utan drar ner tempot och prövar mitt tålamod.

Nu känner ju inte ni andra min man och ni har heller inte läst hans brev eller andra litterära mästerverk, men det har jag. Han skriver precis så här! Medelålders civilingenjör som pratar som folk gör mest, men med ett skrivet språk som känns aningen föråldrat och stelt. Formuleringarna är helt enkelt lite för perfekta och tillrättalagda, i synnerhet dialogerna.

Boken utspelar sig de allra sista åren under 1990-talet och författaren har fått med mängder av roliga tidsmarkörer som jag verkligen uppskattar. Det är modigt och roligt att han har valt en tid som ligger så nära oss, bara 17-18 år tillbaka, men som ändå skiljer sig så väsentligt från ett liv år 2015. Jag uppskattar det, för de flesta författare skriver om nutid eller väljer århundraden eller årtionden som ligger betydligt längre bort än 90-talet.

Huvudpersonen Pontus är en frånskild trebarnspappa. Han har en pärm där han klistrar in urklippta kontaktannonser och sedan följer upp dem med brevsvar, foton, nedskrivna kommentarer som prydligt anger när han skickade ett brev och vad han fick tillbaka. Han framstår som revisorsnoggrann och pedantisk. Hade det utspelat sig idag så skulle han säkert ha valt att göra ett Excel-ark med alla bekantskaper...

Pontus är på jakt efter en ny kvinna sedan hans barns mor lämnat honom och deras kärleksfattiga liv. Det är intressant att se hans utveckling från deprimerad till kontaktsökande till exalterad och sedan smått resignerad, i olika faser.

Han grubblar kring hur mycket engagemang han ska lägga ner på varje kontaktannons och vad det egentligen leder till. Några turer till krogen blir det också (där han för övrigt hinkar i sig så mycket så jag undrar om han är alkis; ramlar man inte ner medvetslös efter fyra drinkar, några starköl och sedan ytterligare sprit?!) men det är svårt att ragga på dansgolvet.

Ibland har jag lust att snabbspola Pontus och hans liv! Skippa alla långa redogörelser för kontaktannonsernas signaturer "Kvinna 51", "Vad har du att förlora?", "Nattens drottning" och exakt vad de skrivit, vilken färg det var på deras brevkuvert, hur de tar trevande kontakt per telefon, vilken hårfärg de har och om Pontus kommer att finna dem attraktiva.

Det som är bokens stora behållning är huvudpersonens mindre trevliga sida: utan att avslöja handlingen kan jag säga att han skulle kunna ligga med en tjej en kväll, gå på restaurang med en annan kvällen därpå och på hemvägen därifrån stanna till vid en tredje tjejs hus bara för möjligheten att få se henne genom fönstret. Han velar mellan de olika kontaktsökande kvinnorna - och det gör även de med honom. Det är en invecklad parningsritual där alla mäts och vägs och betygsätts.

På många vis får jag en känsla av att detta är en autentisk dagbok som man har broderat ut till en roman. Det blir lite överlastat med alla beskrivningar som inte tillför berättelsen något, men jag kan samtidigt tänka mig att det var så här. På riktigt! För den "Pontus" som författaren känner. Den levnadsberättelsen är förstås viktig och kanske trösterik för många.

Om jag själv hade genomlevt en skilsmässa är det möjligt att jag skulle såga min recension. Kanske är det här precis vad man behöver när man är mitt uppe i en trasig kärleksrelation? Byt ut dagstidningarnas kontaktannonser mot dagens dejtingsajter, så är det mesta sig likt. Alla längtar efter ett liv med kärlek och lagom doser av ensamhet och parliv.

Mitt foto: Det här utspelar sig på den tiden då kontaktannonser besvarades med riktiga brev, ofta handskrivna, som postades i vackra kuvert och frankerades med fina frimärken.

Betyg: Jag gillar bokens idé och huvudpersonens utveckling, men skulle föredragit en stramare version som koncentrerat sig på väsentligheterna.

Rekommenderas till: folk som genomgår en kris i sitt förhållande, kanske? Eller 40-åringar?

Snackis: I viss mån, ja.

Länk till boken på Bokus: HÄFTAD

Tack till Stefan och Andra rum Förlag för recensions-exet!