måndag 23 februari 2015

Ro utan åror


Bokens titel: Ro utan åror
Författare: Ulla-Carin Lindquist
Förlag: Panpocket, Norstedts förlag, 2005
Antal sidor: 233

Snart är det elva år sedan Ulla-Carin Lindquist dog i sjukdomen ALS. För alla oss som var vuxna under 1990-talet var hon en av de starkaste symbolerna för Rapport och en av de allra mest uppskattade nyhetsuppläsarna.

Hon var bara 50 år då hon dog och efterlämnade make och fyra unga barn. Fruktansvärt sorgligt på alla vis. Jag köpte hennes bok, "Ro utan åror", men dessförinnan hade jag sett tevedokumentären "Min kamp mot tiden" om hennes sjukdom - den sändes samma kväll som hon dog. Jag minns att jag tyckte det var så fasansfullt med ALS, att man förtvinar och tappar den ena kroppsliga förmågan efter den andra, tills man inte längre kan andas.

Första gången jag hörde talas om ALS var då RFSU-ordföranden Maj Fant drabbades i mitten av 90-talet. Hon hade något sorts pratprogram på teve och man såg hur hon blev sämre och sämre. Hu! Jag minns inte mycket av programmen eller av henne själv, bara hur hemskt jag tyckte det var med ALS, som dittills varit en okänd sjukdom för mig och för väldigt många andra. Maj Fant presenterades som den som gav ALS ett ansikte i Sverige, precis som Sighsten Herrgård var ett ansikte för AIDS.

Förra året, om jag minns rätt, cirkulerade en utmaning på Facebook där kända och okända människor hällde en spann med iskallt vatten över sig själva och utmanade sina vänner att göra detsamma. Syftet var att samla in pengar till forskningen om ALS. Alla som deltog i Ice Bucket Challenge skulle donera en summa.

Jag tänker fortfarande på Ulla-Carin ibland, trots att jag inte alls kände henne och trots att det är mer än ett decennium sedan man såg henne i nyhetssändningarna. Jag är oerhört imponerad av hennes sista tid i livet: att skriva en bok och låta göra en dokumentär om sig själv för att öka medvetenheten om sjukdomen.

Boken kan jag varmt rekommendera. Den är förstås så sorglig så hela ens inre snörps åt medan man läser den, men också mycket saklig och krass. Ulla-Carin skriver om personliga och privata händelser utan att lämna ut sig själv och sin familj i varenda detalj. Eller: på ett sätt skriver hon så fruktansvärt privat och delar med sig av sin vånda, ångest, sorg, glädje och lycka - men hon är noga med att inte blanda in de fyra barnen för mycket eller lämna ut onödigt privata delar som vi andra ändå inte har med att göra. Det är en genomtänkt samling korta stycken, inte en orecenserad dagbok eller blogg.

Jag har läst "Rå utan åror" flera gånger och den griper tag varenda gång. Att behöva ringa sina unga vuxna döttrar och säga att mamma ska dö, hur mäktar man med det? Att behöva sitta med sina små söner och förklara för dem och deras gosedjur att mamma ska dö, hur finner man ens orden och styrkan? Maken Olle är läkare och förstås en klippa i alla bemärkelser. Mängder av vänner, grannar och arbetskamrater stöttar och hjälper under den korta tid som återstår av Ulla-Carins liv. Men i slutänden är det ändå hon som ska dö och måste lämna de andra kvar.

Betyg: Mycket högt betyg till en vacker, läsvärd bok om en kvinnas sista tid i livet.

Rekommenderas till: alla möjliga - verkligen inte bara till dem som har närstående som är döende i en svår sjukdom. Detta angår oss alla!

Snackis: Själv tror jag mer på att läsa och begrunda än att ha en bokdiskussion i detta fall.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar