Bokens titel: Det händer när du vilar
Författare: Tomas Sjödin
Förlag: Libris förlag, 2013
Antal sidor: 206
Bokens prolog är smått genialisk. Bland de bästa jag har läst (sedan jag häpnade över den fina inledningen till Charles Darwins memoarer på svenska) och efter dessa 2½ sidor har författaren mig fast. Det är en liten anekdot om hur vi inte tillåter oss själva - och andra! - att ta det lugnt, sova ut, vila, låta var sak ha sin tid.
Boken fick jag som ett recensions-ex av Libris förlag. Jag skulle aldrig ha köpt den själv, kan jag säga. Bara grejen att författaren är pastor gör att jag tappar intresset. Jag är ingen marxist men tycker nog att Karl Marx (tillika Kants, Geijers och Lenins) åsikt att "religionen är ett opium för folket" är en mycket bra beskrivning...
Och visst kryllar denna vackra lilla bok av såna där floskler som hängivna kristna tenderar att slänga sig med, bibliska liknelser och ordval som är så typiska så man skulle kunna ropa "frikyrkoförsamling!" direkt när man hör det. Men det står väl var och en fritt att läsa boken så som man själv vill och jag skummar glatt igenom allt om skapelseberättelser och Guds storhet för att fokusera på den livsvisdom som Tomas Sjödin onekligen tycks besitta.
Boken fokuserar på människans uråldriga och starka behov av återkommande vila, som ett sätt att "pånyttfödas", ta itu med dagliga problem, hitta ork och glädje i livet. Den behandlar sabbaten och propagerar för att varje människa bör hitta sin egen sabbat - en regelbunden vilostund för att lära sig uppskatta livet. "Vilan är inte till för skapande, den är till för att återskapa oss" menar författaren.
Tomas Sjödin skriver mycket bra, har många kluriga funderingar och småroliga iakttagelser. Han skriver med ett djup och en eftertänksamhet som jag uppskattar. Jag tycker om hans berättande sätt och känner igen mig i nästan alla hans små vardagsberättelser, som till exempel hur saker nästan aldrig blir färdiga - riktigt färdiga - och hur vi "ska bara" precis som Alfons Åbergs pappa.
På sidan 55 skriver han, efter en lång redogörelse om den judiska sabbaten och vad den heliga vilodagen betyder för judarna:
"Om allt detta skulle man kunna nöja sig med att säga: Intressant! För dem. Men man kan också fråga vad som finns att lära av ett folk som lyckats bevara den äldsta och mest beprövade av alla livsrytmer. Vad det något dyrbart som gick förlorat när vi tillät alla dagar att bli ungefär likadana, när gränsen mellan vardag och helg försvann?"
Så väl formulerat, Tomas Sjödin! Jag tar med mig din tanke och grunnar på den.
Betyg: Om man är villig att som ateist läsa en bok skriven av någon som uppenbart är troende så kan man få nöjet att läsa en välformulerad, klarsynt, genomtänkt och vacker liten filosofibok.
Rekommenderas till: stressade människor med en något grunnande och grubblande läggning.
Snackis: ja, det här skulle vara en mycket bra bokcirkelbok - eller studiecirkelbok kanske. Inget som orsakar upphetsade diskussioner, skulle jag tro, men som väcker tankar och kanske sätter igång en förändring i läsarnas liv.
Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.
Boken fick jag som ett recensions-ex av Libris förlag. Jag skulle aldrig ha köpt den själv, kan jag säga. Bara grejen att författaren är pastor gör att jag tappar intresset. Jag är ingen marxist men tycker nog att Karl Marx (tillika Kants, Geijers och Lenins) åsikt att "religionen är ett opium för folket" är en mycket bra beskrivning...
Och visst kryllar denna vackra lilla bok av såna där floskler som hängivna kristna tenderar att slänga sig med, bibliska liknelser och ordval som är så typiska så man skulle kunna ropa "frikyrkoförsamling!" direkt när man hör det. Men det står väl var och en fritt att läsa boken så som man själv vill och jag skummar glatt igenom allt om skapelseberättelser och Guds storhet för att fokusera på den livsvisdom som Tomas Sjödin onekligen tycks besitta.
Boken fokuserar på människans uråldriga och starka behov av återkommande vila, som ett sätt att "pånyttfödas", ta itu med dagliga problem, hitta ork och glädje i livet. Den behandlar sabbaten och propagerar för att varje människa bör hitta sin egen sabbat - en regelbunden vilostund för att lära sig uppskatta livet. "Vilan är inte till för skapande, den är till för att återskapa oss" menar författaren.
Tomas Sjödin skriver mycket bra, har många kluriga funderingar och småroliga iakttagelser. Han skriver med ett djup och en eftertänksamhet som jag uppskattar. Jag tycker om hans berättande sätt och känner igen mig i nästan alla hans små vardagsberättelser, som till exempel hur saker nästan aldrig blir färdiga - riktigt färdiga - och hur vi "ska bara" precis som Alfons Åbergs pappa.
På sidan 55 skriver han, efter en lång redogörelse om den judiska sabbaten och vad den heliga vilodagen betyder för judarna:
"Om allt detta skulle man kunna nöja sig med att säga: Intressant! För dem. Men man kan också fråga vad som finns att lära av ett folk som lyckats bevara den äldsta och mest beprövade av alla livsrytmer. Vad det något dyrbart som gick förlorat när vi tillät alla dagar att bli ungefär likadana, när gränsen mellan vardag och helg försvann?"
Så väl formulerat, Tomas Sjödin! Jag tar med mig din tanke och grunnar på den.
Betyg: Om man är villig att som ateist läsa en bok skriven av någon som uppenbart är troende så kan man få nöjet att läsa en välformulerad, klarsynt, genomtänkt och vacker liten filosofibok.
Rekommenderas till: stressade människor med en något grunnande och grubblande läggning.
Snackis: ja, det här skulle vara en mycket bra bokcirkelbok - eller studiecirkelbok kanske. Inget som orsakar upphetsade diskussioner, skulle jag tro, men som väcker tankar och kanske sätter igång en förändring i läsarnas liv.
Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar