tisdag 26 mars 2013

I niqab på Stureplan



Bokens titel: I niqab på Stureplan
Författare: Josefin Ahlström
Förlag: Frank förlag, 2011
Antal sidor: 298

Mitt livs första och enda recensions-ex är "Parmiddag" som jag har skrivit om här. Denna bok, "I niqab på Stureplan" är författarens första och utkom året innan "Parmiddag".

Mia är lyxhustru på Östermalm, något annat kan man väl knappast kalla det. Hennes man Christoffer är VD på ett stort fastighetsbolag i Stockholm och tjänar så det räcker och blir över. Tillsammans har de 9-åriga Isabelle, en kavat liten tjej som mest figurerar i bakgrunden i denna boks handling. Familjen har också en hund, Jackie.

Mias liv handlar mest om sånt som att skjutsa Isabelle till kompisar och träningar, gå ut med hunden, kolla på dagteve, pyssla i lägenheten i stan eller ute i trädgården på landet. Hon lagar mat och tar hand om hemmet på ett närmast pedantiskt sätt. Hon dödar mördarsniglar med frenesi och bakar surdegsbröd till frukost. Men hennes gamla väninnor lever helt andra liv, där de gör karriär och är framgångsrika. Mias sociala liv har krympt till att vara nästan obefintligt.

Under en het sommar i storstan gör Christoffer misstaget att söka upp en ung, prostituerad tjej på Malmskillnadsgatan. Ute i skärgården sitter Mia ensam och närmast försmäktar. Deras äktenskap håller på att gå i kras. Dottern blir alltmer självständig. Vännerna finns inte kvar. Föräldrarna har flyttat utomlands. Mia känner sig fruktansvärt ensam och övergiven. Och Christoffer står inför sitt livs kris, när han hamnar i polisens register för sitt köp av sexuella tjänster. Hur ska han förklara detta för sin fru och för företagets ledning? Som om inte det räckte, så får hans misstag ännu fler konsekvenser - som jag inte ska berätta om här - och som gör att han trasslar in sig i en gigantisk härva av lögner och undanflykter.

I min förra recension skrev jag: "Det är svenskt så det förslår! Här känner man igen bostadskvarteren och inredningsdetaljerna, maten de äter och affären de handlar i, gatorna i stan och fikat på jobbet - allt känns så extremt mycket som Stockholm år 2012!" Samma sak i denna bok. Dessutom är Josefin Ahlström alldeles fenomenal på att beskriva små yttepyttedetaljer som ökar igenkänningen enormt. Allt från hur hennes huvudpersoner lagar maten och klipper gräset till hur de bemöter grannarna eller beter sig mot chefen.

Precis som i den boken är huvudpersonerna otroligt väl beskrivna. De är inte så endimensionella som många karaktärer annars är, utan både sympatiska och irriterande, smarta och lättlurade - och dessutom förändras de under resans gång.

Men! (Jag skriver det här med risk för att såväl trevliga Frank Förlag som den begåvade författarinnan läser detta...) Varför i hela fridens namn ser man inte till att använda en kompetent korrekturläsare? Jag blir helt galen på att hitta så många stavfel. Likadant i den förra boken. Det är faktiskt inte okej. Man måste inte vara så kallad språkpolis för att reta sig på att det kryllar av stavfel. Vi pratar inte om ett eller två, utan många. Det är allt från att skriva "vart" istället för "blev" till rena felstavningar.

Vad hände förresten när Ahlström skrev de allra sista två-tre sidorna? Var deadline redan passerad, eller? För här ändras språket och det blir så forcerat så man undrar om hon fick tio minuter på sig att skriva klart. En mening lyder "De båda herrarna såg ut som fågelholkar" och det känns som ett stilbrott - så här har hon inte skrivit tidigare i boken. Eftersom den ena herren är bokens huvudperson hade det känts bättre om hon hade fortsatt att skriva på det varma och personliga sätt som genomsyrar resten av romanen (typ "Hennes man stirrade förvånat på henne" eller något, skippat det där med herrar och fågelholkar).

I slutet av boken står följande märkliga meningar i samma stycke:
"Den låga bilen skrapade i underredet av bilen." (Ja, vad annars?)
"Hon log för sig själv och tutade så att de förvånade och chockerade människor skulle flytta på sig." (Borde det inte vara "människorna"?)
"Folk hoppade och sprang undan och gjorde miner att hon inte var klok." (Det här låter som något min son kunde skrivit i en skoluppsats.)
"En sur man bankade på bilens motorhuvud och skrek att det var förbjudet att parkera bilen på trottoaren." (Men kom igen! Jag trodde det bara var småungar som förväxlade ett huvud med en huv.)

Med det sagt vill jag ändå framhålla att det här är en bok man kan sträckläsa och må bra av. Den är inte unik och omskakande på något vis, men underhållande - och författarinnan har en sällsynt blick för de där små, små sakerna som människor gör och som får personerna i boken att framstå som helt trovärdiga.

Omslaget: Jag äger den inbundna boken som ni ser på min bild högst upp i recensionen. Supersnyggt omslag i matt svart med guldskrift och ett par lysande blå ögon (Mias!) i ett i övrigt dolt ansikte. Riktigt bra formgivning av Helena Modéer. Men pocketboken.... hu:



Mitt foto: Mias intresse för blommor och trädgårdsarbete spelar viss roll i boken.

Betyg: En mycket underhållande och välskriven relationsroman med fingertoppskänsla för väsentliga detaljer i ett nutida Stockholm.

Rekommenderas: till dem som vill läsa en svensk feel-good-roman med stor igenkänning.

Snackis: Visst kan man diskutera sexköp och hemmafruar och att klä sig i niqab, men det känns inte som en bok som skulle orsaka heta diskussioner.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar